Nu har vi haft flera stycken redovisningar som har utgått från SUS, student undervisar student. Jag känner mig lite kluven inför det eller i alla fall över sättet vi har redovisat. Vi har i tidigare mediakurser varit några som delat på läsning av en bok och sedan redovisat i seminarieform för resten av gruppen, utan lärare. Det minns jag som att det funkade väldigt bra. Ändå känner jag mig tveksam inför den SUS vi har haft nu. Jag vet inte vad det är som gör skillnaden nu; att vi är en mindre grupp? Att vi, i ett fall, delar på läsning av samma bok? Eller är det att vi har redovisat med lärare?
Jag kan inte sätta fingret på det, men jag tror att det jag saknar är reflektion, i synnerhet en kritisk sådan. Om reflektionen saknas, blir det vi förmedlar/förmedlas till kunskap?
Jag känner det som att jag ska göra en faktainsamling och förmedla den och ni andra ska anteckna eller vice/versa. Vad är det för problem med det kan man undra? För mig handlar det om ordet fakta. Vi läser några kapitel var i samma bok (fotoboken) och redovisar som om det är fakta. Hade vi läst hela boken var och en tror jag att vi hade kunnat ifrågasätta den på ett annat sätt (jag vet att alla får läsa hela boken, jag bara kommenterar så som uppgiften var). Finns det inte en fara med det? Att precis som man utgår ifrån att ett foto står för något slags sanning utgår ifrån det med en bok?
Om jag själv läser en bok kan jag reflektera över boken under läsandets gång, jag kan googla på ämnets namn och hitta annan litteratur som kan ge mig en annan bild, jag kan jämföra och kanske slutligen skriva om det i ett paper. Men när jag ska läsa något för att redovisa för gruppen, då känns det som det är svårt att koncentrera sig på något annat än själva redovisningsdagen; ska det vara en PowerPoint, mindmap, bilder? Det är lite synd. Om jag gick på alla studiebesök och läste alla böcker då skulle jag kunna koncentrera mig på enbart lärandet. Visst, genom redovisningar sker ett lärande också men kanske om fel saker?
Varför har vi SUS? Vad ska det vara bra för? Är det tänkt att vi ska applicera detta på framtida elever?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hmm, kanske ligger något i det. Jag märker själv att jag lätt glömmer bort det kritiska tänkandet. Dessutom har jag börjat tycka att det är jobbigt att vara kritisk jämnt för att jag tycker det lätt blir så negativt. Jag bestämde mig för ett tag sen för att bli en positiv människa, och då har kritik nästan blivit en jobbig grej! Det är inte så bra. Men ofta handlar det om att jag bara glömmer att vara kritisk. Kanske är det ännu lättare i en sån här grej, som du säger. Annars har jag känt mig ganska positivt inställd till SUSningen. Jag är glad att man slapp läsa alla böckerna, även om det kanske inte känns som man fått så jättebra uppfattning om vad de andra böckerna handlade om. Kunde man gjort det på nåt annat sätt då? Jag föreslog referat förut. Med en kritisk del...?
SvaraRaderaJag tror att du är inne på rätt spår där när du säger att vi saknar reflektionen. Jag saknar den också. När vi har haft seminarium utan lärare i tidigare kurser känns det som om ”dummare frågor” har kommit upp, man vågar fråga om sånt man inte riktigt förstår och ofta kan någon annan förklara det som stod i boken på ett enklare sätt. Mer diskussion och mindre ”fakta-redovisning” ?
SvaraRaderaoch stina: det är jätte bra att du försöker vara både positiv och kritisk =)
Ja, precis och det är först när de "dumma frågorna" har kommit upp som de "smarta "frågorna kan också komma upp.
SvaraRaderaStina, jag förstår hur du tänker men till slut kan man kan bli gladare av att vara kritisk, det tar ett tag bara.