Feministiskt forum 2009
Innelistan
Inne
Självkritik
Tal om att avstå
Från sina privilegier
Ord som
Intersektionalitet
och
Genusbias
Den heterosexuella
Kvinnokroppen
Transgender
EU
Färger som rött,
rosa och lila
Vården
Att vara innan eller utanför det mediala rummet
Årets feministiskt forum var mer packad än Hagsätralinjen under rusningstrafik. Du kunde inte gå av egen fri vilja mellan föreläsningssalarna, utan man liksom sögs med i massan och hoppades att eventuellt hamna rätt. Temat för i år var ”kroppen är politisk” och nu så här efteråt står det ganska klart att det handlade om den heterosexuella kvinnokroppen. Vad gjorde jag där då?
Varje år vid den här tiden behöver man verkligen den här vitamininjektionen som forumet ger (det är den eller blutsaft och forumet är faktiskt gratis) och ja, då tar man vad man får och är glad för det.
På årets forum slapp man höra det förr om åren så tjatiga ”vi måste få med männen”. Skönt. Istället hade frågorna lyfts från mikronivå (den heterosexuella kärnfamiljens ”livspussel” och annat helt ointressant) till makronivå (vården, arbetslivet, skola, Sverige, EU, världen) och det är där fokusen ska vara. Kanske är det för att feminismen har hamnat i en slags medieskugga som de riktiga diskussionerna kan ta plats? Det var mycket prat om det mediala rummet och hur feminism har hamnat utanför det och huruvida det spelade roll för den feministiska kampen. Det verkade mestadels ses som något positivt. Att vara utanför tyckte någon gjorde det möjligt att vara mer kompromisslös. Någon annan tyckte att det var viktigt att skilja på ett offentligt samtal och nyhetsmedier. Vi hade till exempel ett offentligt samtal på forumet även om det inte skulle hamna i DN nästa dag.
I motsats till det, på forumets andra dag, fick jag se en film om en aktion som var helt beroende av medial uppmärksamhet. I början av filmen läser huvudpersonen om sig själv ur en blogg (det var något nytt!) Filmen heter ”Facking generation” och är gjord av Moa Forstorp. Filmen handlar om Videomix-strejken 2007 där 7 av Videomix 250 anställda gick ut i strejk i 2 månader och lyckades tvinga ägaren att skriva på ett kollektivavtal. Filmen i sig byggs upp av inslag av radio, tv, nätet (de hade en stödgrupp på Facebook!) och det känns som utan den bevakning som dessa sju anställda fick av medier skulle inget ha hänt. I slutet av filmen firar de samtidigt som de intervjuas av Sveriges radio (och filmas).
Årets höjdpunkt var helt klart en film om några människor vars liv hänger på att de inte får någon medial uppmärksamhet alls. ”The kuchus av Uganda” av Matilda Piehl handlar om radikala HBT-aktivister i Uganda. Filmen är ett riktigt bra exempel på vad man kan åstadkomma med enkla mediala verktyg och en bra berättelse. Den är filmat med en handkamera och har inga vackra bilder, snygga ljudeffekter eller redigeringstricks. Den har bara en berättelse som är värd att berättas. Det är ofta allt som behövs.
Helt plötsligt har du skrivit jäättemycket! Jag ligger efter.
SvaraRaderaSå det där med att få med männen i feminismen får vara min avdelning då? Är det för att du inte tycker ansvaret ska läggas på kvinnorna för att få med männen?
Sammanfattningsvis får feministiskt forum både ris och ros eller?
Nej, vi måste alla jobba för att få med alla kvinnor, det är det enda viktiga. Vi behöver inte inte männen. :)
SvaraRaderaForumet får ros.
Har försökt kommentera här förut, idag verkar jag ha bättre tur med spamfiltret...
SvaraRaderaJag antar att du skämtar lite. Eller? Är det upp till oss kvinnor att skapa jämställdhet menar du? Har inte männen ett ansvar?
Jag behöver män... Några stycken iallafall.
Nej, du vet att jag inte skämtar. Hur många år har vi pratat om det här nu? Du vet var jag står.
SvaraRaderaDet handlar inte om ansvar, det handlar helt enkelt om att de är överflödiga. I det feministiska projektet alltså, inte i våra liv. Du får ha kvar dina män och jag får ha kvar mina. Men som jag skrev så finns det alltför många kvinnor som inte är med och det är de man ska koncentrera sig på. Man måste se att det handlar om maktordningar. Det som händer om man insisterar på att få med männen eftersom vi lever i ett patriakat är att man får med de på deras vilkor och att allt annat blir sedan bara på deras vilkor. Den gynnar inte oss.
Förresten varför skulle en man kämpa för att få förlora makt? Vem ger frivilligt upp makt idag?
En sak till, jag pratar om feminism och jag tror att du när du pratar om ansvar menar jämställdhet. Kan det vara så? Jag pratar om vägen och du om slutmålet? Det skulle förklara kanske varför vi ser så olika på det här, att vi helt enkelt pratar om olika saker. =)
Ja, vi kanske har pratat om det en massa. Varför kommer jag inte ihåg sånt?
SvaraRaderaJa, jag trodde feminism handlade om att man är för jämställdhet mellan könen. Vad menar du med feminism?
Kanske jag tänker mer på slutmålet. Hur man jobbar på det måste förstås bero på vad det gäller också. Ska man jobba för jämställdhet i relationer måste ju båda parterna liksom vara med (både om det är privata relationer eller på jobbet). Handlar det om att stärka tjejers självförtroenden eller för att försöka ta plats och makt i det offentliga rummet är det klart att vi inte behöver männen.
Men jag tror också, som du kanske vet, att om mansrollen och mansidealen förändrades till det bättre skulle jämställdhetsmålet nog komma närmare. Om det t ex blev mindre "manligt" att nyttja våld. Jag tror många män skulle uppskatta det också.