Det här är det minst styrda projektet som G och jag har gjort ihop och därför är det extra roligt att det faktiskt funkade. Att det går att jobba så här! Man kan nästan säga att vi har låtit projektet följa oss och det har varit ett riktigt spännande sätt att arbeta på. Jag skulle aldrig arbeta så i en klass, utan istället göra tvärtemot allt det vi gjort, för det här sättet kräver absolut två vuxna människor som känner varandra väl, vet vad den andra kan och vet att de tillsammans kan få saker att funka. Men roligt var det!
Det vi gjorde från början som grovplanering var att ringa in på schemat hur många dagar som skulle gå till teori/research och hur många som skulle gå till det praktiska gestaltningsarbetet. Vi delade upp tiden så att båda delarna fick ungefär halva tiden var. Eftersom G är digitalt infödd och jag är mer teoriälskare så har vi båda två fått ta kommandot under den bit som vi är bäst på och har samtidigt lärt oss mycket av den andra- det har varit lite som om vi har varit ute och kört bil. Under teorin har jag suttit i förarsätet och under det praktiska har Gunilla suttit i förarsätet men vi har både varit med på hela resan och bestämt vilka vägar vi ska ta.
Jag är så glad att vi bestämde oss för ett samarbete eftersom det har gett oss fördelen av att ha haft en enda lång kollektiv läroprocess från början till slut. Det tror jag är den största anledningen till att jag att har lärt mig så himla mycket på den här åtta veckors långa ”bilresan”.
Teori/research
Teori/researchdelen bestod av att plöja igenom betygskriterier, böcker, artiklar, forskning, tidningar relaterade till ämnet, ta ett studiebesök till Tekniska museet, och göra en ordentlig granskning av vad som finns på nätet för ungdomar och vad som finns på nätet om ungdomar på nätet.
Vi hade tänkt göra egna etnografiska undersökningar men insåg snabbt att det inte behövdes eftersom det fanns så mycket information att ta av redan.
Dock måste jag tillägga att den information som finns oftast är likriktad. Hur positivt texten än börjar så slutar den med statistik om hur många ungdomar som har utsatts för dataintrång, nätmobbbning, sexuella övergrepp och att antalet anmälningar ökar. Efter att ha läst flera liknande rapporter kan man till slut undra varför alla dessa ungdomar är på nätet överhuvudtaget om de bara råkar ut för olika brott. Dessutom är informationen ”traditionellt riktad” för att vi ska, som vanligt, uppfatta tjejer som offer och killar som förövare.
Det VI ville få fram av undersökningarna var; var ungdomar befann sig på nätet och vilka typer av läroprocesser som skedde där.
Det där med läroprocesser var nästan helt omöjligt eftersom forskning snarare går ut på; var ungdomar befinner sig på nätet och vilka faror de utsetts för där. Vi fick helt enkelt översätta allt negativt vi läste till positivt, som att om allt fler ungdomar anmäler brott som nätmobbning och dataintrång betyder det även att ungdomar förstår att de har blivit utsatt för ett brott och att de förstår att de kan anmäla det. Någonstans finns det alltså en ökning i ungdomarnas förståelse av deras rättigheter, förmåga att kritiskt granska och helt enkelt, säga ifrån. Det måste vara positivt, eller hur?
Till slut och ganska sent hittade vi Forskning 2.0 som Jönköpings universitet bedriver. Det är den enda information vi har kunnat hitta där ungdomars nätvanor har tittats på utifrån läroprocesser med syfte att se vilken betydelse det kan få för elever, men även lärare (!). Det kan rekommenderas som läsning om man till exempel vill få underlag för att föra in digitala läroprocesser i skolans värld. Om inte betygskriterierna räcker förstås- vilket de borde. Bara en mening i kursplanen som ”skolan ska spegla samhället” tycker jag borde räcka för att kunna övertyga sig själv och sin skolledning om vikten att föra in datorn, mobilen och andra digitala verktyg i alla delar av skolans undervisning.
Det som jag i efterhand anser fattas i alla undersökningar, både skolrelaterat och inte, är en vilja att veta vad den information som finns på nätet har för verkan på ungdomar och en medvetenhet i skolan om vad som finns. Det är inte bara dataintrång, mobbing och övergrepp som finns på nätet utan massiva mängder information av alla det slag riktad just till att fånga sökande ungdomar. Att besöka MUF:s hemsida skulle kunna vara ett lektionsupplägg i sig på en fortbildning för skolpersonal. Hur har MUF gjort för att locka till sig ungdomar? Vad har de använt för digitala verktyg? Hur har de utformat sin sida? Det finns en massa aktörer ute på nätet (och nej, jag menar inte nätpedofiler) som vill locka till sig ungdomar och som vi lärare borde vara medvetna om.
En intressant upptäckt som vi gjort i samband med vårt plöjande av information är att oavsett vilket årtionde informationen vi har läst om är ifrån (och vi har läst om datorer från så tidigt som 1950-talet) så beskrivs datorn alltid som någonting helt nytt. Om det så är 1950, 1970, 1980 eller 2009, datorn är alltid en helt ny grej! Det är lite roligt men jag ser samtidigt hur svenska skolan på grund av denna syn har lyckats undvika en landsomfattande och REJÄL satsning på digitala verktyg. Det är ju en helt ny grej!
Fast en landsomfattande satsning faktiskt redan gjorts en gång och misslyckats totalt. Det var 1984. Mer om det i filmen.
Praktisk Gestaltning
Vi gjorde inget manus. Vi har haft L som lärare i kursen rörlig bild och ändå gjorde vi inget manus. Det funkade bra ändå därför att när vi väl kom fram till det praktiska arbetet var vi så himla pålästa och hade redan hittat så mycket material att ”ta” av.
Materialet bestämde formen för filmen. I början av projektet hade vi idéer om att föra in animationstekniker som vi lärt oss under animationsdagarna med L men snart insåg vi att materialet som skulle föra fram det budskap vi ville redan existerade, det som behövdes var att vi redigerade det och förvandlade det till att passa oss. Alltså kan man säga att vår fördjupning av en teknik har varit i redigering. Eftersom Final Cut var nytt för oss så har det varit en särskild och välbehövlig fördjupning i just det programmet. Vi har även blivit ganska bra på att filma av saker på nätet, vi fick tipset om Jing lite för sent och löste därför problemet med att filma interaktiva saker på vårt eget sätt.
Ju mer material vi tog, som gjorde vår film helt olaglig, ju mer har vi också haft klassen i bakhuvudet när vi har jobbat med filmen. Ni kommer att vara vår enda publik och därför är det naturligt att vissa saker kanske är mer anpassade till er. Ändå har vi kvar vår ursprungliga idé om filmen som en “igång-startare” på en fortbildning för skolpersonal.
Det här med att använda material som vi har lånat från olika arkiv och hemsidor har varit väldigt befriande kreativt! I och med att vi bestämde att filmen endast kunde visas för er möjliggjordes många fler lösningar som jag inte tror att vi hade kunnat få till annars. Att kunna ta klipp som handlar om dataintrång eller mobilen som en bakteriebomb, ta bort ljudet, lägga på musik och föra in den i filmen i ett positivt sammanhang har varit riktigt roligt. Någonstans känner jag att jag drömmer om ett ”fritt” nät där allt får delas och tas. Samtidigt så inser jag nu hur lätt det är att förändra ett budskap eller lägga på sitt eget och det är inte enbart positivt förstås.
En del teori fick vi lämna därhän till förmån för en mer bildspråklig film. Med en bild kunde vi säga något på ett bra sätt som i fall vi använt några utdrag ur betygskriterierna skulle verka som förmaning. Och statistik är faktiskt väldigt tråkig visuellt.
I slutet av gestaltningsarbetet insåg vi att det, även i dessa digitala tider, varken var teori eller teknik som var det viktigaste i filmen utan människorna.
Det brukar vara så, trots allt.
Bloggen som process
Det är svårt att separera bloggen från allting annat. Det jag kan säga är att det har varit väldigt givande att kunna följa alla andras arbeten. Däremot vet jag inte om bloggen hade räckt till om jag inte hade bedrivit kollektiva läroprocesser med G hela dagarna och fört diskussioner om moralpanik och allt möjligt annat med I under våra otaliga möten i köket. Eller om G och jag inte hade haffat varenda människa vi träffade på där i början för att prata om digitala verktyg i skolan. Dessutom har jag känt lite olika för det där med att skriva i en blogg. I början var det lite konstigt att vara så offentlig och sen blev det roligt att vara just offentlig när man fick lite kommentarer och sen JÄTTETRÅKIGT när man inte fick en enda kommentar. För det är dem och den diskussionen som fortsätter med kommentarerna som är hela vitsen med att ha en blogg som processkrivning tycker jag.
Ett tag under projektet var det så mycket teori att läsa och sätta sig in i att det blev svårt att samtidigt reflektera över det. Då kommenterade jag andras inlägg och kom på så sätt bort från det vi gjorde men fick också lite inspiration från vad andra gjorde. Under det praktiska arbetet har vi stirrat på en skärm hela dagarna och då har det ibland inte känts så lockande när man kommer hem att återigen sätta sig vid datorn.
Lite märkligt är det, att i takt med att bilden i vår film blev allt mer viktig, blev mina inlägg allt mer textcentrerad. Vad handlar det om?
Det har, hur som helst, ändå blivit en del inlägg och jag tycker att min blogg är väldigt mycket… jag. Typiskt mig att inte kunna separera processen från allting annat utan att allt jag tycker och tänker ska vara med. Men någonstans tycker jag ändå att det är rätt. Vi har läst så himla mycket, sökt information, och diskuterat så mycket med andra i klassen. Det är klart att det är en massa saker som poppar upp som inte är direkt kopplade till gestaltningen men som på något vis hör till projektet ändå. Även om titeln på inlägget inte är ”projektet, andra veckan”.
